- Det måste ju vara lite narcissistiskt, exhibitionistiskt på något sätt, och det är ju patetiskt med folk som lägger ut sina dagböcker på nätet. Vad har vi då kvar som är personligt?
Det är svårt att sammanfatta diskussionen om bloggande från gårdagens examensfest. Jag minns inte allt vi pratade om, men skriver bäst jag kan ur minnet.
Min klasskompis var kritisk mot bloggande. Däremot tyckte han att det var okej att folk med åsiker bloggar... det finns ju så många, både partipolitiska och andra bloggare med åsikter. Men han gillar inte dem som lägger ut sitt privatliv i en högst personlig dagbok på nätet. Åsiktsbloggarna - då snackar vi public journalism, och det är något bra, enligt honom. Jag håller inte med. Man kan inte värdera våra avsikter med att publicera oss själva på nätet. Då dömer vi någras uttryckssätt och hyllar andras. Det är inte min förståelse av public journalism.
För egen del räknar jag mig inte till någon av kategorierna. Det här är ingen renodlad åsiktsblogg, men jag lägger inte heller mitt liv till allmän beskådan.
- Jag vill kunna hålla kontakten med mina kompisar, säger jag och hör genast hur nördigt det låter. När min storebror för ett tag sedan frågade mig hur Kolmården var, och jag svarade att "du kan läsa om det på min blogg", fick jag en stor suck tillbaka. Det var inte meningen. Jag ville verkligen bara berätta att det gick att läsa om Kolmården här... men inte säga tack och hej, det tänker jag inte svara på utan du får reda på det om du läser min blogg.
- Varför inte maila om du vill hålla kontakten med folk? undrade min klasskompis.
Njae, jag vill inte pracka på någon något. Det är bättre att de själva för söka upp det jag skriver om de är intresserade, snarare än att ge dem dåligt samvete för att de inte läser mina massmail. Vill de läsa på bloggen, så finns möjligheten, vill de inte det blir jag inte ledsen för det. De flesta av mina kompisar vet nog inte ens om att den här bloggen existerar.
Men visst, han har rätt, ett litet mått av vilja att bli sedd och läst finns det förtsås bakom bloggandet, annars skulle jag lika gärna kunna skriva dagbok. Att "hålla skrivarvärmen uppe", ett annat av mina argument för att blogga, skulle man ju lika gärna kunna göra genom just en dagbok.
Och så är vi där igen. Exhibitionismen. Som både han och jag tycker normal för en journalist. Vi har ju ändå utbildat oss till journalister för att folk ska läsa det vi skriver (inte våra bloggar förtsås, utan hårdvinklade nyhetsrapportering i tidningarna). Men bloggandet handlar inte för min del om en befängd önskan att bli kändis och väcka uppmärksamhet. Ville jag det skulle jag vara mer kontroversiell än så här, och förstås satsa på stenhård marknadsföring.
Men jag tror att jag vet vad det handlar mest om. Jag bloggar för att jag vill ta del av bloggemenskapen. Mina länkar går till mina kompisar, som i sin tur länkar vidare till sina. På så sätt kan jag också få kontakt med kompisars kompisar, som jag kanske aldrig har träffat, men ofta hört talas om. Jag inspireras, tröstas eller upprörs när jag läser deras bloggar. Jag vill inte hamna utanför bloggemenskapen. Jag trivs i den. Att mina kompisar skulle läsa min dagbok är otänkbart. Men de får gärna läsa min blogg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar