Som att kasta Kickan i spat

Ett av mina starkaste minnen från mellanstadiet är sista lektionen med vår gympalärare i sexan. Det var simning på schemat. Där satt vi små tolvåringar uppradade på en kakelbänk på badet och in kom hon, idrottsfröken Kickan.

Till saken hör att vår vanlige lärare Sören skojat med oss om att i dag är det ju sista dagen, då borde ni väl slänga Kickan i bassängen.
Borde vi? Jag tror inte att någon av oss hade uppfattat att han skämtade (som han efteråt bedyrar att han gjorde), men få av oss småglin var nog kapabla till att själva verkligen våga knuffa i henne i vattnet.
Men en kille i klassen var lite modigare, lite galnare. När Kickan går förbi honom bläddrandes i närvaropärmen, reser han sig upp och knuffar. Lagom för att hon ska tappa balansen, lätta från bassänkanten och trilla i.

Vad förvånad hon blev. Och sekunden efter rosenrasande. UT HÄRIFRÅN! Killen drar illa kvickt. In i omklädningsrummet, byter om, cyklar hem, ringer mamma.
- Mamma, nu är det kört.
Och på kakelbänken på badet sitter vi kvar och huttrar. Medskyldiga.
Jag får fortfarande ont i magen när jag tänker på det. Och blir fylld av obehagskänslor när jag ibland ser vår gamla gympalärare. Killen som knuffade menade ju inget illa, men vilket omdöme har en tolvåring?

Att spruta vatten på statsministern är väl minst lika omdömeslöst som att kasta Kickan i spat. Undrar hur ont i magen den Strix-reportern har i dag. Hoppas mycket.