Möten i parker

Paris, Basel, Stockholm, London… varför får man inte vara i fred om man sitter själv i en park?
Det har inte med att jag är otroligt läcker att göra – jag är lämplig tjej i rätt ålder. Och det händer den bäste. Min mamma är också bra på att råka ut för, så det kanske ligger i släkten. Det har nog också att göra med att jag inte har i mitt sätt att genast avvisa folk innan de knappt ens hunnit närma sig.

Nu gällde det Humlegården i Stockholm och en solig tisdagseftermiddag. Jag sitter i solen och skriver ner mina anteckningar. Han kommer fram till mig och hintar om att han tänker sätta sig där. (Han tycker att jag har valt den absolut bästa platsen i hela parken.) Visst, det går väl bra. Han verkar glad, trevlig och nykter. Och sen håller han låda som bara min käre portugisiske vän Joao kan (jo, den här mannen var också portugis). Men han lyssnar inte – bara maler.

Lyssnar på fakta, men lyssnar inte in. Och äger förmåga att byta ämne och säga emot på det mest irriterande sättet.
Man: – Alla tror att jag är italienare, inte bara för att jag råkar ha på mig en tröja som det står Italien på.
Jag: – Jag tycker inte att du ser ut som en italienare.
Man: – De bara tycker att jag ser ut som en italienare.
Och sen råkar vi komma in på en för honom känslig fråga, nämligen hur han finansierar sitt resande. Har varit på resande fot i tio år, minst.
Man: – Äh, det handlar inte om pengar. Man behöver inte pengar.
Jag: – Hur köpte du frukten som du har i väskan då?
Man: – Ni svenskar som tror att ni är rikast i världen, fatta att halva Europa har en högre levnadsstandard än er. Fransmännen har det bättre, spanjorerna, italienarna har det bättre. Till och med ryssarna har det bättre än er.
Och mitt i allt skitsnack slänger han ur sig komplimanger – som att du är vackrare än solen, eller:
”Did I tell you that you look gorgeous?”
It makes no sense. Vi bråkar nästan. Han har just förolämpat mig – och tydligen jag honom genom att fråga hur han får pengar till biljetterna.
Vi är inte på stöta-på-varandra-nivån.

Han lyssnar inte och jag hör inte och den solen är på väg ner bakom trätopparna, och det var den lilla sol vi fick se i dag. Jag sitter och kommunicerar med en kille som har en bit apelsin på läppen, och ett likadant munsår i sin vänstra mungipa som jag har i min. Låt mig bara vara – under min sol, på min lilla parkbit, ensam med mina tankar. Tack.