Fotbollsfru i Knutby

I kväll gäller det. Division 6 match: Lagga-Knutby.
Tro inte att det är jag som spelar, nej, nej. Det är min kille. Och jag frågade om jag fick följa med och kolla. Det är bortamatch i Knutby, en liten bit att åka från Uppsala alltså. Han blev glad, för mitt intresse för hans fotbollskarriär och sa att visst fick jag följa med och kolla.
I går innan han somnade så pratade vi om matchen.
- Det finns ju flickvänner som så här följer med och sitter på läktaren och typ hejar på sina killar och vinkar... du får gärna göra det om du vill, men inte för min skull. Om du hejar på mig så gör det för din egen skull.
Ok, jag fattar vad han menar. Det blir pinsamt om jag sitter och vinkar och hejar. Och jag tänkte på senast när jag var med på fotboll och det stod en ap-dryg fotbollspappa vid sidan av planen och gormade och skrek och skällde, mest av allt på domaren, men också på sin egen grabb. Det tyckte jag var evinnerligt pinsamt. Men blir det mer pinsamt för att jag är tjej och är där för min killes skull?
I själva verket så är det ju inte för hans skull utan för Knutbys. Tänk att få lära känna Knutbypastorns miljö och hans ande som vilar över platsen. Eller?
Har läst några "efter-Knutby-reportage". Invånarna i samhället som tycker att det är jobbigt hur deras hemort har fått sitt nya rykte, tack vare ett gäng galningar med pastorn, barnflickan och Kristi Brud i spetsen. Vägskylten har blivit minst lika attraktiv som varning-för-älg-skyltarna för vissa turister. Kommer Knutby någonsin att klinga neutralt igen? Kommer jag att följa med på bortamatch i Långhundra eller Knivsta? Skulle inte tro det, men säg inget till min kille.