Om fosterländska sånger o tack till Povel Ramel

Här har jag fått lära mig något:

"Men det var inte de politiska aktivisterna som tog knäcken på de fosterländska sångerna, utan komikerna. Den rimmade patriotismen visade sig sällsynt tacksam att parodiera. Bland många exempel kan nämnas Tage Danielsson med epos som Stormaktstidens historia i sammandrag från 1967: 'Kung Karl, den unge hjälte, han stod i rök och damm, han drog sitt svärd ur bälte. Men han kom aldrig fram.'

Också Povel Ramel och Alf Henrikson gav den fosterländska diktningen kännbara snytingar. Snart kunde man inte längre sjunga fraser som 'Nord, du jordens jättelem, Nord, du milda hjärtans hem' från sången Mandom mod och morske män utan att dra på munnen. Patriotismens högtidliga aura hade ersatts med löjets skimmer."

Artikeln om sånger för kung och fosterland är skriven av Hanna Enefalk, doktorand i historia vid Uppsala universitet, för Forskning & Framsteg (Nr 4 2007). Och jag som inte haft någon särskild relation till den nyligen bortgångne Povel Ramel inser att jag också har något att tacka honom för.
Men samtidigt skulle jag vilja att någon kom och la in dödsstöten mot de fosterländska sångerna som fortfarande sjungs. Gissa var? Svaret är rätt givet för den som pluggat i Uppsala (där också Tage Danielsson på sin tid var högst aktiv i studentlivet, han var både CC och kårordförande har jag hört):
" I dag har den allra största delen av den patriotiska sångrepertoaren fallit i glömska. Men några enstaka sånger dröjer fortfarande kvar i sånghäften för studentföreningar, ordenssällskap och manskörer." (Sång för kung & fosterland, av Hanna Enefalk)

Norrlands nations reccegask vårterminen 2006: Till kaffet kommer nationens manskör in och besjunger flickan, flaskan och fosterlandet (som de själva skämsamt beskriver sin repertoar). Två "reccar", alltså nya universitetsstudenter som kvällen till ära fick en introduktion till nationslivet i Uppsala, reste sig efteråt och tog upp Kungssången. De kände antagligen att det var rätt stämning och ställe för det. Men som tur är finns inte alla verser med i sångboken, exempelvis vers nummer fyra:

4. Och grip vår sista fana du

och dristeliga för ännu

i döden dina män!

Ditt trogna folk med hjältemod

skall sömma av sitt bästa blod

en kunglig purpur varm och god,

och svepa dig i den.

Hur förbaskat svårt ska det vara att sluta sjunga om flickor, flaskor och fosterland när texterna är så uppenbart otrevliga? Problemet är att manskörerna, studentförningarna och ordenssällskapen använder komikernas vapen, satir och ironi för att rättfärdiga sig själva. En förklaring finns att finna i begreppet "studentikost".

Wikipedia beskriver studentikost som en särskild subkultur bland studenter och vidare: ”Det som är studentikost är i allmänhet uppsluppet, lättsamt och brukar inte ta sig självt på för stort allvar. Annars varierar det mycket i sin karaktär och kan vara både konservativt och radikalt, högtidligt och avslappnat, nyktert och berusat, elitistiskt och jämlikt.”

Jag önskar att studenter kunde börja att ta sig själva på lite större allvar. Inse att det faktiskt är vi som kommer att sno åt oss de höga positionerna i samhället och att de nya studenterna (recentiorer som de kallas i Uppsala) kommer att göra som vi gör. Sjunga sånger om kung och fosterland om vi gör det. Povel har gått ur tiden. Dags för nya generationer att ta vid.