På Mittnabotåget

Pip-pip.

"Välkommen till Bräcke. Du kan använda kortnummer bla-bla-bla för att lyssna av din röstbrevlåda. Telia önskar dig en trevlig vistelse i Bräcke."

Några jobbsökartips:

Att tänka på när man skriver ett personligt brev

...undvik klyschor genom att exemplifiera

...lyft fram några passande egenskaper och tryck på dem

...läs annonsen ordentligt och bemöt alla krav

...tänk på språkliga nyanser. Att vara nyfiken är positivt för vissa, för andra betyder det att vara "skvallrig". Undvik missförtsånd genom att beskriva hur egenskapen tar sig uttryck. ...tänk på varför du skriver det du gör, och vad du vill uppnå med det

Att tänka på vid en anställningsintervju

...ta kontrollen när du får chansen att beskriva dig själv. Återkoppla till det personliga brevet och betona samma egenskaper som du tagit upp i det.

...ta upp saker som är relevanta för jobbet när bra och dåliga egenskaper efterfrågas

...var konkret när du pratar om dina negativa sidor, och berätta gärna hur du jobbar med att förbättra dem

...ta aldrig upp något som du inte kan tänka dig att bli bedömd utifrån Tänk också på

...att meddela dina referenser så att de är beredda när arbetsgivaren ringer.

Om att söka jobb...

Tack för visat intresse för tjänsten som XXX. Tack också för den tid som du har lagt ner på din ansökan.

Rekryteringen har blivit nedlagd och tjänsten är istället tillsatt internt.

Hälsningar
Rekrytering XX

Det är fortfarande arbetsgivarens marknad. Tur att man fortfarande är en ung och orädd arbetssökare. Efter ett antal svar liknande ovan kanske man inte känner sig lika tuff. Det här fick jag för ett par dagar sedan efter att ha lagt ner tid på ett personligt brev, en oförberedd telefonintervju samt gjort ett arbetsprov. Avsändare? Känd svensk välgörenhetsorganisation. I dag går mina tankar till landets alla beundransvärda arbetssökare.

En saga med snälla italienare

Kanske den första saga jag läst där de korrupta, skräniga och utseendefixerade italienarna får spela good guys. Ur Zarembas briljanta artikelserie "Koloni Kosovo"; Del II "FN-staten och de sju rövarna"

"Här är nog läge att lätta upp stämningen: Allt är inte illa i Kosovo, ty också i onda sagor finns det goda feer. I Kosovo talar de italienska och kör Alfa Romeo. Och sådan tur, denna gång hinner de fram i tid. En morgon stannar två svarta bilar utanför Norway Invest och åtta sorgsna individer stiger ut. Det tar dem (poliserna från Guardia di Finanza) någon timme att upptäcka att direktör Johansen, som i ett års tid förhandlat om jättekontrakt med FN, inte ens får lov att driva en korvkiosk i Oslo. Han är kriminell, har näringsförbud, 9 miljoner i skulder och 45 kronor i utmätningsbara tillgångar. Exit Johansen. (Men de tre miljonerna får Kosovo aldrig tillbaka.)"

Nu ska jag...

...fira Veronica Mars återkomst i SVT, och mitt eget sommarlov.

På en strand i Alghero

På stranden i Alghero solar folk som pratar svenska, engelska, italienska, tyska och i något fall ryska. Lågljutt småprat, tystnad, eller högljudd, sandspridande barnlek. Ofta bryts sorlet av ett dovt "Asciugamano?", skarpt "Madam", försiktigt "Massaggio" eller glatt "Prego, signora. Come va? Where are you from?".

Nästan lika många strandförsäljare som solbadare. Allt från massage, till handdukar, talande leksakspapegojor... till skräpsmycken och solglasögon, feik-märkes-prylar och brända CD-skivor. Allt som oftast asiatiaska kvinnor och afrikanska män som går runt och erbuder varor och tjänster.

Mannen på bilden var strandens stora glädjespridare med en papegoja som kunde prata. Som jultomten ungefär. En liten italiensk pojke blev senare på dagen lycklig papegojägare - och ur sin säck halade mannen upp en flygande drake och fortsatte sin strandpromenad.

Jag hade bestämt mig för att ha en ja-sägar-dag och handla av nästa person som dök upp. Försäljarkillen hade sitt ursprung i Senegal, men studerade numera juridik i Paris, ett år kvar, och extraknäckte som strandförsäljare. Det var hans första sommar i Alghero, och han gillade stället: Vackert hav och personer med pengar.
- So, what is there to see in Alghero?
- The sea? I like the see, don't you think it's beautiful.
Vi pratade franska och italienska.
Han sålde skärp med glittriga playboy-kanin-spännen och piratkopierade CD-skivor. Men så långt som till att visa sina grejer kom han aldrig. Istället pratade han om livet i Paris, frågade om Sverige, berättade om sig och sa att han drömde om att åka tillbaka till Senegal när han var färdig jurist. Livet i Europa, enligt honom, var inte anpassat för afrikaner. Så släntrade han iväg med skärpen runt halsen och skivorna i näven.

Av kille nummer två köpte vi ett par solglasögon för tio euro, han ville ha 20 från början. Och trots att han klagade över att han inte gjorde någon vinst på affären, sken han upp när den var iland. Och pratade på. Han har en syster i Brescia och en bror i Verona. Ingen fru än. Italien är bra och lättarbetat för strandförsäljare, i Frankrike och Tyskland däremot får man alltid polisen efter sig. Han lärde ut några ord på Bangla, och gick sedan glatt därifrån.

Samme kille återsåg jag några dagar senare. Den här gången försökte han inte sälja någonting. Utan ville bara prata. Han hade aldrig sett så många avklädda människor förut, och sa att han var tvungen att gifta sig snart. Han undrade om jag haft någon kille före den jag var tillsammans med nu, och om vi var gifta… och berättade att han hade upptäckt att här i Italien bytte man partners med jämna mellanrum, något som i hans hemland var otänkbart. Den här gången ville han aldrig sluta prata… prata, prata, prata. Om kärlek och hemland och mammor, pappor och barn.

Fick jag sätta ord på stranden i Alghero skulle det nog handla om det nya klassamhället där Europa tar emot försäljare från fattigare länder långt utanför den europeiska gemenskapen... Fick killen med solglasögonen och skräpsmyckena beskriva den. Skulle det låta annorlunda.

Om fosterländska sånger o tack till Povel Ramel

Här har jag fått lära mig något:

"Men det var inte de politiska aktivisterna som tog knäcken på de fosterländska sångerna, utan komikerna. Den rimmade patriotismen visade sig sällsynt tacksam att parodiera. Bland många exempel kan nämnas Tage Danielsson med epos som Stormaktstidens historia i sammandrag från 1967: 'Kung Karl, den unge hjälte, han stod i rök och damm, han drog sitt svärd ur bälte. Men han kom aldrig fram.'

Också Povel Ramel och Alf Henrikson gav den fosterländska diktningen kännbara snytingar. Snart kunde man inte längre sjunga fraser som 'Nord, du jordens jättelem, Nord, du milda hjärtans hem' från sången Mandom mod och morske män utan att dra på munnen. Patriotismens högtidliga aura hade ersatts med löjets skimmer."

Artikeln om sånger för kung och fosterland är skriven av Hanna Enefalk, doktorand i historia vid Uppsala universitet, för Forskning & Framsteg (Nr 4 2007). Och jag som inte haft någon särskild relation till den nyligen bortgångne Povel Ramel inser att jag också har något att tacka honom för.
Men samtidigt skulle jag vilja att någon kom och la in dödsstöten mot de fosterländska sångerna som fortfarande sjungs. Gissa var? Svaret är rätt givet för den som pluggat i Uppsala (där också Tage Danielsson på sin tid var högst aktiv i studentlivet, han var både CC och kårordförande har jag hört):
" I dag har den allra största delen av den patriotiska sångrepertoaren fallit i glömska. Men några enstaka sånger dröjer fortfarande kvar i sånghäften för studentföreningar, ordenssällskap och manskörer." (Sång för kung & fosterland, av Hanna Enefalk)

Norrlands nations reccegask vårterminen 2006: Till kaffet kommer nationens manskör in och besjunger flickan, flaskan och fosterlandet (som de själva skämsamt beskriver sin repertoar). Två "reccar", alltså nya universitetsstudenter som kvällen till ära fick en introduktion till nationslivet i Uppsala, reste sig efteråt och tog upp Kungssången. De kände antagligen att det var rätt stämning och ställe för det. Men som tur är finns inte alla verser med i sångboken, exempelvis vers nummer fyra:

4. Och grip vår sista fana du

och dristeliga för ännu

i döden dina män!

Ditt trogna folk med hjältemod

skall sömma av sitt bästa blod

en kunglig purpur varm och god,

och svepa dig i den.

Hur förbaskat svårt ska det vara att sluta sjunga om flickor, flaskor och fosterland när texterna är så uppenbart otrevliga? Problemet är att manskörerna, studentförningarna och ordenssällskapen använder komikernas vapen, satir och ironi för att rättfärdiga sig själva. En förklaring finns att finna i begreppet "studentikost".

Wikipedia beskriver studentikost som en särskild subkultur bland studenter och vidare: ”Det som är studentikost är i allmänhet uppsluppet, lättsamt och brukar inte ta sig självt på för stort allvar. Annars varierar det mycket i sin karaktär och kan vara både konservativt och radikalt, högtidligt och avslappnat, nyktert och berusat, elitistiskt och jämlikt.”

Jag önskar att studenter kunde börja att ta sig själva på lite större allvar. Inse att det faktiskt är vi som kommer att sno åt oss de höga positionerna i samhället och att de nya studenterna (recentiorer som de kallas i Uppsala) kommer att göra som vi gör. Sjunga sånger om kung och fosterland om vi gör det. Povel har gått ur tiden. Dags för nya generationer att ta vid.

Det kvittrar till...

…i tidningarna ibland. Själv blev jag rätt förvånad när jag en gång ”hörde” Anitra Steen kvittra (tror att det kan ha varit för Maria Abrahamssons, SvD, penna). Även gamla tanter får kvittra emellanåt, och sångerskor. Men inte bara när de sjunger. I Aftonbladet kvittrar Dolly Parton, Christina Aguilera och Nanne Grönvall när de pratar.

”Alla frågar om Dolly Parton sover på mage.
Det gör hon förmodligen inte.
Å andra sidan sover den Sverigeaktuella sångerskan överhuvudtaget väldigt lite.
– Det får räcka med tre timmar per natt. Jag har inte tid med mer, kvittrar hon när Aftonbladet kommer på besök.”
Aftonbladet, publicerad: 2007-03-14, av Per Bjurman.

Sångerskan och skådespelerskan Josefin Nilsson lyckas, under Fredrik Virtanens penna, med konststycket att ”kvittra av sig rocken”. För mig dyker en bild i huvudet upp av när Askungens klänning ska sys med hjälp av fåglar och möss; kanske även Josefin har några kvittrande hjälpredor som flyger upp och hjälper henne att klä av sig?
”Och som USA sjunger kvittrar EU” skriver Rolf Alsing, Aftonbladet, i en politisk kommentar.

Även i de stora morgontidningarna Svenskan och DN kvittras det. Anders Isaksson, DN, låter nämligen både jordbruksministern (Ann-Christine Nykvist) och Thomas Östros kvittra. I SvD är det Rolf Gustavsson som skriver att Margot Wallström kvittrar i luren när hon ringer upp honom en dag för sent. Sossekvitter?

Kvittrar gör också kvinnor i pilsnerfilmer, damer på syjunta och vissa osympatiska flickvänner:

”Ja nu ligger han hemma i influensa, så det finns ju ingen det är syndare om i hela världen, kvittrar hon med väninnorna, och deras ögon glittrar i systerligt samförstånd, och de skrattar ho ho ho och de skrattar hi hi hi och de skrattar ha ha ha, och de står i libressig armkrok med en Majgull Axelsson bulnande i handväskan och de växlar blickar som betyder: kom igen när du fött tvillingar, lille gubben.”
Från krönikan: ”Bit ihop om din tjej vill se dig gråta” av Bengt Ohlsson, Aftonbladet.

Lusletar man igenom expressen.se efter mänskligt kvitter så blir man överraskad. Visst skriver Janna Andersson att Karolina Klüft kvittrar, och dansbandsdrottningen Paula Pennsäter gör det med enligt Tony Kaplan. Men i gengäld låter skribenten Leo Lagerkrantz Yngvie Malmsteen kvittra i falsett, och "självaste Agne Simonsson" (Örgryte-någon) kvittrar och kramas i en sportkrönika av Matts Olsson (GT). Ericssons styrelseordförande Michael Treschow kvittrar och Jan-Ove Waldner gör det, lättad över att ha gått ut och berättat om sitt spelberoende för Expressen.

Den fete huliganen

Alla har sett honom: hans bild i tidningarna flera gånger, och hans ansikte i teve-rutan ännu fler... Varför kan man läsa på flera ställen att han var lönnfet/fet? Spelar det någon som helst roll att den person som springer in på planen för att hoppa på domaren under helgens fotbollslandskamp mellan Sverige och Danmark var överviktig?