Varför jag bloggar

- Det måste ju vara lite narcissistiskt, exhibitionistiskt på något sätt, och det är ju patetiskt med folk som lägger ut sina dagböcker på nätet. Vad har vi då kvar som är personligt?
Det är svårt att sammanfatta diskussionen om bloggande från gårdagens examensfest. Jag minns inte allt vi pratade om, men skriver bäst jag kan ur minnet.

Min klasskompis var kritisk mot bloggande. Däremot tyckte han att det var okej att folk med åsiker bloggar... det finns ju så många, både partipolitiska och andra bloggare med åsikter. Men han gillar inte dem som lägger ut sitt privatliv i en högst personlig dagbok på nätet. Åsiktsbloggarna - då snackar vi public journalism, och det är något bra, enligt honom. Jag håller inte med. Man kan inte värdera våra avsikter med att publicera oss själva på nätet. Då dömer vi någras uttryckssätt och hyllar andras. Det är inte min förståelse av public journalism.

För egen del räknar jag mig inte till någon av kategorierna. Det här är ingen renodlad åsiktsblogg, men jag lägger inte heller mitt liv till allmän beskådan.
- Jag vill kunna hålla kontakten med mina kompisar, säger jag och hör genast hur nördigt det låter. När min storebror för ett tag sedan frågade mig hur Kolmården var, och jag svarade att "du kan läsa om det på min blogg", fick jag en stor suck tillbaka. Det var inte meningen. Jag ville verkligen bara berätta att det gick att läsa om Kolmården här... men inte säga tack och hej, det tänker jag inte svara på utan du får reda på det om du läser min blogg.

- Varför inte maila om du vill hålla kontakten med folk? undrade min klasskompis.
Njae, jag vill inte pracka på någon något. Det är bättre att de själva för söka upp det jag skriver om de är intresserade, snarare än att ge dem dåligt samvete för att de inte läser mina massmail. Vill de läsa på bloggen, så finns möjligheten, vill de inte det blir jag inte ledsen för det. De flesta av mina kompisar vet nog inte ens om att den här bloggen existerar.

Men visst, han har rätt, ett litet mått av vilja att bli sedd och läst finns det förtsås bakom bloggandet, annars skulle jag lika gärna kunna skriva dagbok. Att "hålla skrivarvärmen uppe", ett annat av mina argument för att blogga, skulle man ju lika gärna kunna göra genom just en dagbok.
Och så är vi där igen. Exhibitionismen. Som både han och jag tycker normal för en journalist. Vi har ju ändå utbildat oss till journalister för att folk ska läsa det vi skriver (inte våra bloggar förtsås, utan hårdvinklade nyhetsrapportering i tidningarna). Men bloggandet handlar inte för min del om en befängd önskan att bli kändis och väcka uppmärksamhet. Ville jag det skulle jag vara mer kontroversiell än så här, och förstås satsa på stenhård marknadsföring.

Men jag tror att jag vet vad det handlar mest om. Jag bloggar för att jag vill ta del av bloggemenskapen. Mina länkar går till mina kompisar, som i sin tur länkar vidare till sina. På så sätt kan jag också få kontakt med kompisars kompisar, som jag kanske aldrig har träffat, men ofta hört talas om. Jag inspireras, tröstas eller upprörs när jag läser deras bloggar. Jag vill inte hamna utanför bloggemenskapen. Jag trivs i den. Att mina kompisar skulle läsa min dagbok är otänkbart. Men de får gärna läsa min blogg.

Grattis Nv!

I år igen. Förra året grattade jag tidningen Norrlands varjehanda efter att den tagit hem pris för bästa svartvita layout i Tidningskonventets i Uppsala årliga tidningstävling. I år blev det ännu bättre. Finaste priset "bästa studenttidning i Uppsala", utsedd av UNT:s nyhetschef Roger Berglund och featureredaktör Lotta Frithiof gick till ingen mindre än Nv. Och då får man ta hänsyn till att tidningen fortfarande kör på minibudget och helt i svartvitt jämfört med många andra rika studenttidningar. Sjukt bra. Sjukt skoj. Grattis!

Visste du att 2...

... under ICAs världsrekordförsök i ballongblåsning den 5 maj i år blåstes sammanlagt 531 061 ballonger upp. Försöket lyckades och det nya världsrekordet hamnar i nästa års upplaga av Guiness Rekordbok.

Visste du att...

... i Uppsala har akademiska herrar olika dresscodes för tillställningar där kvinnor närvarar respektive inte närvarar. Vit väst till fracken när de har damsällskap, och svart väst utan damer. När de går på tillställningar i hermafroditers sällskap bär de schackrutig väst.

Grattis Petter

Nu har Skype flera gånger talat om för mig att du fyller år i dag. Grattis! Min födelsedagsrpesent är en länk :)

Som att kasta Kickan i spat

Ett av mina starkaste minnen från mellanstadiet är sista lektionen med vår gympalärare i sexan. Det var simning på schemat. Där satt vi små tolvåringar uppradade på en kakelbänk på badet och in kom hon, idrottsfröken Kickan.

Till saken hör att vår vanlige lärare Sören skojat med oss om att i dag är det ju sista dagen, då borde ni väl slänga Kickan i bassängen.
Borde vi? Jag tror inte att någon av oss hade uppfattat att han skämtade (som han efteråt bedyrar att han gjorde), men få av oss småglin var nog kapabla till att själva verkligen våga knuffa i henne i vattnet.
Men en kille i klassen var lite modigare, lite galnare. När Kickan går förbi honom bläddrandes i närvaropärmen, reser han sig upp och knuffar. Lagom för att hon ska tappa balansen, lätta från bassänkanten och trilla i.

Vad förvånad hon blev. Och sekunden efter rosenrasande. UT HÄRIFRÅN! Killen drar illa kvickt. In i omklädningsrummet, byter om, cyklar hem, ringer mamma.
- Mamma, nu är det kört.
Och på kakelbänken på badet sitter vi kvar och huttrar. Medskyldiga.
Jag får fortfarande ont i magen när jag tänker på det. Och blir fylld av obehagskänslor när jag ibland ser vår gamla gympalärare. Killen som knuffade menade ju inget illa, men vilket omdöme har en tolvåring?

Att spruta vatten på statsministern är väl minst lika omdömeslöst som att kasta Kickan i spat. Undrar hur ont i magen den Strix-reportern har i dag. Hoppas mycket.

Mmmm.....

.......vad mysigt det är med seminarier. I morgon är det min tur att granskas. Håll tummarna.

Möten i parker

Paris, Basel, Stockholm, London… varför får man inte vara i fred om man sitter själv i en park?
Det har inte med att jag är otroligt läcker att göra – jag är lämplig tjej i rätt ålder. Och det händer den bäste. Min mamma är också bra på att råka ut för, så det kanske ligger i släkten. Det har nog också att göra med att jag inte har i mitt sätt att genast avvisa folk innan de knappt ens hunnit närma sig.

Nu gällde det Humlegården i Stockholm och en solig tisdagseftermiddag. Jag sitter i solen och skriver ner mina anteckningar. Han kommer fram till mig och hintar om att han tänker sätta sig där. (Han tycker att jag har valt den absolut bästa platsen i hela parken.) Visst, det går väl bra. Han verkar glad, trevlig och nykter. Och sen håller han låda som bara min käre portugisiske vän Joao kan (jo, den här mannen var också portugis). Men han lyssnar inte – bara maler.

Lyssnar på fakta, men lyssnar inte in. Och äger förmåga att byta ämne och säga emot på det mest irriterande sättet.
Man: – Alla tror att jag är italienare, inte bara för att jag råkar ha på mig en tröja som det står Italien på.
Jag: – Jag tycker inte att du ser ut som en italienare.
Man: – De bara tycker att jag ser ut som en italienare.
Och sen råkar vi komma in på en för honom känslig fråga, nämligen hur han finansierar sitt resande. Har varit på resande fot i tio år, minst.
Man: – Äh, det handlar inte om pengar. Man behöver inte pengar.
Jag: – Hur köpte du frukten som du har i väskan då?
Man: – Ni svenskar som tror att ni är rikast i världen, fatta att halva Europa har en högre levnadsstandard än er. Fransmännen har det bättre, spanjorerna, italienarna har det bättre. Till och med ryssarna har det bättre än er.
Och mitt i allt skitsnack slänger han ur sig komplimanger – som att du är vackrare än solen, eller:
”Did I tell you that you look gorgeous?”
It makes no sense. Vi bråkar nästan. Han har just förolämpat mig – och tydligen jag honom genom att fråga hur han får pengar till biljetterna.
Vi är inte på stöta-på-varandra-nivån.

Han lyssnar inte och jag hör inte och den solen är på väg ner bakom trätopparna, och det var den lilla sol vi fick se i dag. Jag sitter och kommunicerar med en kille som har en bit apelsin på läppen, och ett likadant munsår i sin vänstra mungipa som jag har i min. Låt mig bara vara – under min sol, på min lilla parkbit, ensam med mina tankar. Tack.

En trevlig ambassadör

Det var en trevlig ambassadör. Han tror att thai-svenska förhållanden är bra för relationen länderna emellan eftersom de ökar förståelserna mellan de båda kulturerna. Men de är inte så bra att ambassaden själva kan tänka sig att starta en kontaktförmedling - de har för mycket annat att göra.

Meeting the ambassador

Lite nervöst att träffa en ambassadör, men mest ser jag fram emot det. I dag har jag ett möte inbokat med den thailändske ambassadören för att prata thai-svenska relationer.

Kompisröstning mer bra än dålig

Tycker jag i alla fall. Det är väl bättre att länderna i det forna Jugoslavien röstar på varandra i schlagerfestivalen än krigar med varandra. Men att schlagern blir politisk är förstås inte särskilt uppiggande. Stämmer det att Marijas körtjejer visat tre fingrar i rutan, nationalistiskt Serbien-tecken, är de fel ute.

Jag tänkte skriva att jag blir besviken på nationalismen i svensk media, som istället för att ta reda på hur saker ligger till, den här gången the Arks storhet och chanser, en annan gång något annat, utgår från att Sverige och svenska värderingar regerar världen. Ofta återkommer det nationella tänkesättet när man rapporterar om EU-politik. Man hör de svenska politikerna, och glömmer att andra länder har minst lika stor makt att påverka händelserna.

Men istället vill jag koncentrera mig på att vara glad för Aftonbladets schlager-chatt. Deltagarna tycks ha åsikter som avviker rätt mycket från schlagerjournalisternas. Lite mer insiktsfulla, om att Sverige inte är bäst jämt... och att man inte kan "släppa in öststaterna" i tävlingen för att sedan sitta och tjura när de vinner.

Och sist men inte minst vann ju rätt låt. Precis som förra året, och då var det Finland som tog hem segern... nog för att de legat så långt till öster att de fått värja sig för Ryssland, men man kan inte kalla Finland för en öststat.

Peace, love and schlager-understanding,

Att vara ung

Att Måns Zelmerlöv har vunnit min respekt handlar egentligen om att jag har börjat respektera unga människor. Jag tror att Melodifestivalens yngste deltagare, nyss 20 fyllda, har något att säga som kan vara intressant. Om jag låter honom säga det förstås. Jag gillar Kalle Olsson också, LT:s 22-årige ledarskribent, så här skriver han om att vara ung i lördagens LT:

"Är det annorlunda att vara ung ledarskribent? Ja, i så måtto att jag i skrivande stund lyssnar på Guns N’ Roses "Welcome to the jungle" på oförskämt hög volym. Det är klart att ibland kan politiken kännas väldigt vuxen, ett exempel: förra veckan smällde de stora nyhetsförmedlarna på med "nyheten" att friggebodarna fortsättningsvis får byggas fem kvadratmeter större – utan bygglov! Kors i taket, tänker 22-åringen. Vad är det som händer?"

Dagens media

"Snus ökar risk för cancer", "Snusning kan rädda tusentals rökares liv". Nej, de är inte motsägande, men det gäller att välja sina rubriker. Den första var UNT:s, tråkig så klockorna stannar, och den andra SvD:s - intressant, positiv och smart. Kan inte statistiken, men det finns väl fortfarande fler rökare än snusare i Sverige?

Tony Blair - kommer inte att bli ihågkommen för Irak. För mig finns det numera bara ett sätt att komma ihåg TB: Blairs "bonjour" på Youtube.
Jag har gjort det, den danska killen i "Den spanska lägenheten" har gjort det, min kompis Joao gör tappra försök och nu har Tony Blair gjort det. Snackat franska in public.
Det är så charmigt, att en av de sista sakerna Blair gör som premiärminister är att sänka garden - dra den om att han bott i Paris och faktiskt KAN prata franska - och lägga ut sin hälsning för världen på Youtube. Snacka om prestigelöshet. Jag kan inte komma att tänka på många av världens ledare skulle göra en sådan grej... Tänk om Thatcher som inte för sin värld kunde förstå varför Stina Dabrowski ville få henne att hoppa, talat in en hälsning på franska - ett språk som hon inte behärskar till fullo - och lagt ut den på nätet.

Måns Zelmerlöv har nu vunnit min respekt. Det satt långt inne och inte fasen låg han bättre till efter jag besökt hans hemsida, eller konstaterat att Darin slår honom med hästlängder i en Google Fight, eller att hans Cara Mia var en av den svenska schlagerfestivalens tråkigaste framträdanden. Vändningen kom efter Nöjesnytt i morse. Måns granskade kvällens schlagersemi-bidrag. Han dissade rocken och gillade poppen. Men framför allt sa han om Serbiens bidrag "Molitva": "Går inte hon vidare så får de med mig att göra". Precis så har jag också tänkt. Shit vilken sångerska, och vilken låt. Och går hon inte vidare så kommer jag att ta med mig Måns för att göra upp.

Sist men inte minst. Vad i he-e håller Pang Prego:s (P3) Josefin Johansson och Jesper Rönndah på med när de driver med en dödsolycka. "Han som körde bilen nog hade så tråkigt att allvarliga kroppsskador var bättre än att spela med Vapnet"... om Vapnets frontalkrock på väg till Hultsfred förra sommaren. Ska man behöva lyssna på sådan jävla skit? Mina tankar är med Jesper o PO och de andra i bandet.

Premiäääär

Vad jag gjorde på Kolmården? Premiär, my precious!

Alla var där: Wille Craford, han som brukar vara med i något barnprogram som har ljust, krulligt hår... och någon Quasi-kändis från Time Out (eller heter det Offside, minns inte riktigt?). Maria Akraka svängde upp med en barnvagn vid kamelridningen. En svensk skådis satt och kollade på schimpansmatning och såg halventusiastisk ut. Hans familj hade lämnat honom. Men han återförenades vid gorillorna med två barn och en annan skådis som jag inte vet vad hon heter. Stod och överlyssnade lite för att höra hur kändisar pratar med barn.
Roligast var Anders Borg. Förföljde honom ett tag och lekte livvakt. Jag tror att en tjej i orange tröja och keps var på väg att anfalla... och Säpo syntes inte till.

Jo, det fanns några djur där också. Ett och annat premiärlejon. Men kändisar är ju både bättre acklimatiserade och roligare. Djur kan man ju se på teve när de inte ligger och slöar i skuggan som snöleoparden som, enligt skylten, trivs bäst där det är - 50. Vad gjorde den på Kolmården?

Kanske gav en trängd pappa det rätta svaret...
Sonen: Varför är tigrarna instängda?
Pappan: För att de inte ska kunna äta upp oss.
...eller så gjorde han det inte.

Stjärnorna kvittar det lika - om man väljer Konsum eller Ica

I helgen firade Ica 90-års-jubileum med att bjuda på kaffe och tårta och slå världsrekord i ballongblåsning. Det var en trevlig överraskning eftersom det fanns en halvtimme att slå ihjäl på Kolmårdens station i väntan på bussen till djurparken. Då kunde man få lite gratis-fika på ICA Delfinen när man väntade.

För att få vara med och slå ballongrekordet var man tvungen att anmäla sig. Det förstod man av en smått irriterad högtalarröst som upplyste de ballongblåsande barnen: "om man INTE är uppskriven, får man inte röra ballongerna, inte blåsa, inte knyta och inte hålla i säckar".

Barnen förstod tydligen inte. Efter ett tag tar högtalarrösten i igen, riktigt irriterad. "Om man inte är anmäld får man inte göra NÅNTING", och sedan berättade den att bara halva tiden hade gått så om man var anmäld var det bara att fortsätta tiden ut. "FORTSÄTT ATT BLÅSA BALLONGER. DET ÄR EN HALVTIMME KVAR!"

Jag ser framför mig de små barnen som blåa i ansiktet av utmattning faller ihop en efter en, hetsade av en hysterisk högtalarröst... Allt för att ICA firar 90-års jubileum och bjuder på tårta och slår världsrekord i ballongblåsning.

Tårtan tog slut också. Mannen framför mig i kön delade den stora biten som var kvar i en jättebit till sig själv, och en liten mosig pyttebit till mig.
- Det kommer nog snart en ny.
Jag fikade ett ballerinakex och gick tillbaka till busshållplatsen. Tog ett kort för att föreviga jubiléet och världsrekordförsöket. Tittade på det när jag kom hem, och såg att mannen som stod framför mig i kön stod lutad över tårtbordet igen. Om barnen hade svimmat eller inte vet jag inte eftersom de skymdes av träden.

Upptäckte också på hemvägen att Konsum låg i närheten. Attans att man inte gått dit istället för på Icas ballong-och tårtblåsning.

Hemma igen tänkte jag på att det bästa med Sverige är att man alltid kan välja mellan Konsum och Ica.

Kollekten i Knutby

Ok, kära Knutbybor, ni har faktiskt bett om det. Fotbollsmatchen... Division 6 är redan så mycket gåfotboll som det kan bli och drar ingen publik. Man borde nästan få betalt för att gå och titta. Och bäst som man sitter där och huttrar på sin träbänk kommer en snubbe med kassalåda och vill ha betalt. 20 spänn. Och tydligen bara från bortasupportrarna, om ryktet säger rätt.

Kanske är det församlingens sinande inkomster som får kompenseras med vad idrottsföreningen lyckas dra in. Mitt råd är i så fall att ta betalt för vägskyltarna istället. Där kunde ni sätta idrottsföreningens kassör att vakta. Va? Vill du ha skylten?! Det blir 20 spänn. Garanterat en säkrare inkomstkälla än att skinna bortalagets supportrar för en match i division 6.

Fasta händer

Har precis kommit tillbaka från en helg hos min faster och hennes man. De i sin tur har nyligen kommit från Frankrike där de tillbringat en vecka. Båda två är oerhört sociala och intresserade av samhälle och politik. Man fasters man har korsförhört de fransmän som kommit i hans väg om presidentvalet - och kan efter det konstatera att vänsteranhängare inte röstar på Ségolène Royal för att hon är kvinna, och därför ingen passande president.

Det bekräftas också av SVT:s utsände på Sarkozys valvaka som säger att han vann för att man tror att han med stark och fast hand kommer att kunna styra Frankrike under de kommande fem åren. För det behövs tydligen den fasta manshanden och inte den förföriska eller förgängliga kvinnohanden.

Fotbollsfru i Knutby

I kväll gäller det. Division 6 match: Lagga-Knutby.
Tro inte att det är jag som spelar, nej, nej. Det är min kille. Och jag frågade om jag fick följa med och kolla. Det är bortamatch i Knutby, en liten bit att åka från Uppsala alltså. Han blev glad, för mitt intresse för hans fotbollskarriär och sa att visst fick jag följa med och kolla.
I går innan han somnade så pratade vi om matchen.
- Det finns ju flickvänner som så här följer med och sitter på läktaren och typ hejar på sina killar och vinkar... du får gärna göra det om du vill, men inte för min skull. Om du hejar på mig så gör det för din egen skull.
Ok, jag fattar vad han menar. Det blir pinsamt om jag sitter och vinkar och hejar. Och jag tänkte på senast när jag var med på fotboll och det stod en ap-dryg fotbollspappa vid sidan av planen och gormade och skrek och skällde, mest av allt på domaren, men också på sin egen grabb. Det tyckte jag var evinnerligt pinsamt. Men blir det mer pinsamt för att jag är tjej och är där för min killes skull?
I själva verket så är det ju inte för hans skull utan för Knutbys. Tänk att få lära känna Knutbypastorns miljö och hans ande som vilar över platsen. Eller?
Har läst några "efter-Knutby-reportage". Invånarna i samhället som tycker att det är jobbigt hur deras hemort har fått sitt nya rykte, tack vare ett gäng galningar med pastorn, barnflickan och Kristi Brud i spetsen. Vägskylten har blivit minst lika attraktiv som varning-för-älg-skyltarna för vissa turister. Kommer Knutby någonsin att klinga neutralt igen? Kommer jag att följa med på bortamatch i Långhundra eller Knivsta? Skulle inte tro det, men säg inget till min kille.

Mmmmän

Några guldkorn ur boken Manligt:

Det finns tre stadier i en mans liv:
1. Han tror på tomten
2. Han tror inte på tomten
3. Han är tomten

Om du vill veta vad din fru kommer att be dig göra härnäst - så slå dig bara ned i en skön fåtölj.

En gentleman är en man som inte köper större gräsklippare - än hans fru kan dra

Pojke till kompis: "Det är svårt att ta farsan på allvar, när han strosar omkring i storblommiga schorts."

Karriär duger inte som ursäkt - för att ha försummat små barn.

Schysstaste modetjejen

Verkar inte Sofie Fahrman vara jäkligt mycket schysstare än Ebba von Sydow? Inte för att jag jämför (varför skulle jag?) Men i morse satt Sofie i SVT:s morgonsoffa och visade vårens modedprylar, och för några veckor sedan var det Ebba. Sofie var ju skoj och hade dragit på sig ett par högmidjade modejeans som hon hoppade omkring i. Vad jag minns av Ebbas besök i morgonsoffan satt hon bara och vägrade svara på vad hennes handväska kostade (då handlade diskussionen som Svenssons konsumtion och hur mycket man kan betala för en handväska), "Ni får läsa bloggen", svarade hon lite drygt. Sofie - Ebba: 1-0.

Första maj

Trenden är tydligen att skriva om Valborg. I alla fall gör mina kompisar det. Jag tycker att det är mer intressant att skriva om första maj, när man sitter med facit i hand. Valborg slutade i stor förvirring och sova klockan sju på kvällen. ALLA var där. Glädjen över det försvann med champagnen. Jag tycker att det är ovärdigt att bli för full. Ovärdigt för att man behandlar framför allt sig själv på ett sätt som man inte förtjänar.

Kan du inte bryta trenden och tycka om dig själv, säger min älskling. Jo, jag gör så jäkla gott jag kan. Men det blir inte lättare av en fylle-Valborg. Blev det lättare med första maj? Njae... oftast tänker man på allt man borde gjort. Man borde inte sitta med första maj-tomhetskänslan, utan huggit tag och älskat sig själv, och kanske demonstrerat... jag borde inte skämts, särskilt som jag inte kan göra om något. Men tack för första maj.Tack för att dagen finns för att reda ut tankarna. Arbetarnas högtidsgdag ger Uppsalastudenterna en ärlig chans att tänka över sina synder, framför allt att tänka över den ovärdiga behandling man utsatt sig själv för.